Bevisbördan för omfattnings- och undantagsvillkor i försäkringsavtal

I doktrin och underrättspraxis har ofta antagits att den försäkrade bär bevisbördan för att försäkringens omfattningsvillkor är uppfyllda eller, annorlunda uttryckt, att försäkringsfall föreligger. Samtidigt skulle försäkringsbolaget ha bevisbördan för tillämpligheten av försäkringens undantagsvillkor. Högsta domstolen har i ett nytt avgörande modifierat uppfattningen.

Bakgrunden till målet var att en person hade försäkrat sin personbil. I försäkringen ingick en brandförsäkring, som gav rätt till ersättning i händelse av skada genom ”brand som anlagts av tredje man”. Bilen kom sedan att förstöras genom en anlagd brand. Det var dock oklart om branden hade anlagts av tredje man eller försäkringstagaren själv.

Tingsrätten och hovrätten fann att försäkringstagaren hade att göra mer antagligt att branden anlagts av tredje man än att den orsakats på annat sätt. Efter överklagan meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i frågan om bevisbördans placering och beviskravets höjd.

Bakgrunden till Högsta domstolens prövning är att det inom doktrin och i underrättspraxis ofta har antagits att den försäkrade bär bevisbördan för att försäkringens omfattningsvillkor är uppfyllda, medan försäkringsgivaren har bevisbördan för att försäkringsersättning trots det inte ska utgå på grund av att ett undantagsvillkor är tillämpligt. Denna förmodade princip har ibland beskrivits som att försäkringstagaren bär bevisbördan för att ett försäkringsfall inträffat.

I målet, ”Bilbranden i Sollentuna” (T 3982-20), avvek Högsta domstolen i det specifika fallet från idén om att bevisbördans placering avgörs av uppdelningen i omfattningsvillkor och undantagsvillkor. Enligt Högsta domstolen skulle bevisbördan i stället placeras efter allmänna bevisrättsliga principer. Som skäl bakom slutsatsen angav Högsta domstolen att det kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras och att försäkringsgivaren ofta kan välja om ett villkor ska konstrueras som en omfattningsbestämmelse eller som ett undantag. Det sistnämnda innebär enligt Högsta domstolen att fördelningen av bevisbördan skulle riskera att ”i alltför hög grad avgöras av ordvalen i det enskilda försäkringsavtalet”.

Med tillämpning av allmänna bevisrättsliga principer kom Högsta domstol fram till att försäkringsbolaget i det aktuella fallet hade att visa att branden anlagts av annan än tredje man eller, med andra ord, av försäkringstagaren själv. Bland annat noterade Högsta domstolen att ett försäkringsbolag normalt har bättre möjligheter att utreda skador på ett försäkrat fordon än vad en försäkrad har (bevissäkringsprincipen). Högsta domstolen beaktade dessutom försäkringsavtalslagens karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagare och särskilt konsumenter (ändamålsprincipen).

Avgörandet väcker frågan om utfallet hade blivit annorlunda om försäkringsavtalet uttryckligen hade angett att ”den försäkrade bär bevisbördan för att branden anlagts av tredje man”.

En sedan länge dominerande uppfattning är att parter till ett civilrättsligt avtal kan komma överens om bevisbördans placering och beviskravets höjd. När ett försäkringsbolag låter avfatta ett försäkringsvillkor som en omfattningsbestämmelse borde syftet ofta vara att överflytta bevisbördan på den försäkrade. En vanlig avtalstolkning borde därför inte sällan ge slutsatsen att parterna, genom att ta upp ett villkor som en omfattningsbestämmelse, underförstått kommit överens om att den försäkrade bär bevisbördan för omständigheter som innebär att villkoret är tillämpligt.

I avgörandet undviker Högsta domstolen dock att fästa vikt vid villkorskonstruktionens utformning. En naturlig följdfråga blir då vilken effekt som en explicit reglering av bevisbördan hade fört med sig. Med hänsyn till produktfrihetsprincipen – att försäkringsbolag som utgångspunkt är fria att bestämma vilka risker de vill försäkra och på vilka villkor – borde det vara tillåtet att reglera också bevisbördefrågor.