Beslut om vite i LOV-avtal utgör inte myndighetsutövning

Region Skåne har infört ett valfrihetssystem enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem (”LOV”) för vårdcentraler. Av de avtal som ingicks med leverantörer framgick bland annat att ett vite om fem procent av ersättningen per månad kunde tas ut om en leverantör bedöms har brustit i sitt utförande. Vitet skulle upphöra när leverantören har vidtagit godkända åtgärder. Vitet fick avräknas från framtida ersättning.

Efter fördjupade granskningar beslutade regionens hälso- och sjukvårdsdirektör, med i enlighet med regionens delegationsordning, att tre leverantörer skulle vidta åtgärder och att vite skulle tas ut under sex månader.

En leverantör överklagade beslutet. Leverantören menade bland annat att vitesbesluten utgjorde myndighetsutövning som var av principiell beskaffenhet eller av större vikt och därför, enligt delegationsförbudet i kommunallagen, inte fick delegeras till hälso- och sjukvårdsdirektören.

Till stöd för detta anförde leverantören att inom ramen för ett valfrihetssystem saknar leverantörerna möjlighet att påverka de ekonomiska villkoren i avtalen. Det handlar inte om en civilrättslig marknadsrelation i fri konkurrens utan systemet är istället ett sätt för regionen att fullgöra sin lagstadgade skyldighet att organisera och finansiera primärvården.

Eftersom regionen efter egen prövning fastställer betalningsskyldigheten och verkställer denna ansåg leverantören att det i realiteten var fråga om en offentligrättslig tillsyn som innefattar sanktionsmöjligheter, vilket utgör myndighetsutövning.

Högsta förvaltningsdomstolen

Den fråga som domstolen hade att pröva var om ett beslutet om vite enligt ett vårdavtal utgör myndighetsutövning som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt och som därmed omfattas av.

En förutsättning för att det ska handla om myndighetsutövning är att den enskilde befinner sig i ett beroendeförhållande till myndigheten och att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma över den enskilde på offentligrättsliga författningar eller motsvarande.

Befogenheter som följer av civilrättsliga föreskrifter, eller villkor som grundar sig på sådana föreskrifter, utgör inte myndighetsutövning. Därmed faller befogenheter som följer av ett civilrättsligt avtal i princip utanför begreppet myndighetsutövning. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att myndighetsutövning förvisso kan förekomma även vid åtgärder som har anknytning till ett avtalsförhållande om det allmännas handlingsfrihet begränsas av offentligrättsliga regler, som inverkar på avtalsinnehållet.

Även om LOV utgör en offentligrättslig reglering, saknar lagen bestämmelser om vilka villkor som ska gälla mellan den upphandlande myndigheten och leverantören. Den upphandlande myndigheten är alltså inte ålagd att ingå avtal med visst innehåll.

Systemet förutsätter att myndigheten ingår avtal med leverantörer där dessa villkor ska regleras. Den

Mot den bakgrunden fann HFD att regionens granskning av leverantören och beslut om vite följde av avtalsvillkoren, inte av offentligrättsliga regler. Därmed utgjorde åtgärderna inte myndighetsutövning och omfattades inte av delegationsförbudet i 6 kap. 38 § första stycket 3 kommunallagen.

Det ska nämnas att Högsta förvaltningsdomstolen tidigare har prövat om en regions beslut att säga upp ett avtal med en leverantör inom ett valfrihetssystem omfattades av LOV.** I det målet konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att LOV saknar reglering om förutsättningarna för att säga upp ett avtal. Även om leverantören i och för sig hade rätt att ansöka om rättelse av beslutet, kunde beslutet därför inte anses bryta mot någon bestämmelse i LOV. Ett beslut att säga upp ett avtal får istället prövas enligt civilrättsliga regler.

*Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr 2800-28002-25

** HFD 2020 ref 57