Bevisbörda och beviskrav vid utebliven vinst

Högsta domstolen har den 17 december 2025 i mål T 1989-24 (”Konsignationsavtalet”) behandlat frågor om bevisbörda och beviskrav när skadestånd yrkas för utebliven vinst. Avgörandet klargör att det förhållandet att skadebedömningen innehåller ett hypotetiskt led inte i sig medför någon bevislättnad. Avgörandet visar också att interna skadeberäkningar som huvudregel behöver stöd av verifierbart underlag. Vidare ger avgörandet vägledning om hur villkorade vitsordanden ska förstås samt när en skälighetsuppskattning enligt 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken kan komma i fråga.

Tvistens bakgrund

I slutet av år 2018 ingick en leverantör och en återförsäljare ett konsignationsavtal. Avtalet innebar att leverantören placerade produkter i återförsäljarens butiker som sedan sålde vidare produkterna till slutkund. Avtalet reglerade bl.a. frågor om leverans, försäljning och exponering i butik.

I mitten av mars 2020 meddelade leverantören att bolagets lager, med anledning av covid-19-pandemin, hade stängt och att det inte var möjligt att leverera produkter till återförsäljaren. Den 1 april 2020 träffade parterna därefter en överenskommelse enligt vilken drygt hälften av produkterna skulle finnas kvar hos återförsäljaren medan resten skulle hämtas av leverantören. I juni 2020 meddelade återförsäljaren att den hade slutat att sälja leverantörens produkter eftersom leverantören under våren inte hade förmått leverera ett tillräckligt stort antal produkter. Leverantören uppmanade då återförsäljaren att rätta sig efter avtalet och upplyste om att avtalet annars skulle hävas. Någon rättelse skedde inte och den 20 juli 2020 hävde leverantören avtalet.

Efter hävningen ansökte leverantören om stämning mot återförsäljaren och begärde ersättning för utebliven vinst. Leverantörens skadeberäkning utgick från en intern kalkyl baserad på antaganden om den hypotetiska omsättningen av leverantörens produkter i återförsäljarens butiker utifrån tidigare försäljningssiffror och offentlig data om detaljhandelns utveckling. Återförsäljaren bestred ersättningsyrkandet. Den vitsordade visserligen den estimerade omsättningen under skadeperioden och hur omsättningen skulle fördelas mellan parterna, men endast under förutsättning att leverantören skulle ha fortsatt att leverera produkter under skadeperioden, vilket bestreds. Kostnadssidan vitsordades inte. Frågan om fortsatta leveranser kom därmed att bli central för bedömningen av skadans storlek.

Både tingsrätten och hovrätten kom fram till att återförsäljaren hade begått ett väsentligt avtalsbrott när den slutade sälja leverantörens produkter. Leverantörens hävning var därför befogad och leverantören hade till följd av detta i och för sig rätt till skadestånd för utebliven vinst. Tingsrätten skälighetsuppskattade skadan med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Hovrätten ansåg däremot att det saknades förutsättningar att tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken och ogillade talan.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen delade underinstansernas bedömning såvitt avsåg återförsäljarens avtalsbrott och rätten till skadestånd i och för sig. Därefter hade domstolen att ta ställning till två frågor. Den första var om hovrätten hade begått rättegångsfel genom att inte behandla vissa omständigheter som erkända. Den andra var om leverantören hade visat skadans storlek och om 35 kap. 5 § rättegångsbalken kunde tillämpas.

Av 35 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken följer att om en part i ett dispositivt tvistemål erkänner en viss omständighet, ska vad parten har erkänt gälla mot denne. Högsta domstolen uttalade också att ordet ”omständighet” bör förstås brett och kan avse både rättsfakta och bevisfakta. Att tolka in ett erkännande i en parts agerande måste samtidigt göras med stor försiktighet. För att betraktas som ett erkännande måste det klart och tydligt framgå att parten inte motsätter sig att omständigheten läggs till grund för domen.

I målet hade återförsäljaren vitsordat den hypotetiska omsättningen, dock förutsatt att leverantören skulle ha fortsatt att leverera under skadeperioden, vilket återförsäljaren bestred. Detta kunde enligt Högsta domstolen inte förstås som ett uttryckligt eller underförstått ovillkorligt erkännande, utan var tvärtom ett villkorat vitsordande. Eftersom hovrätten inte hade funnit utrett att leverantören skulle ha fortsatt att leverera under skadeperioden, förelåg det inte något erkännande i denna del och hovrätten hade därför inte lagt bevisbördan för ostridiga omständigheter på leverantören. Något rättegångsfel förelåg alltså inte.

Vid återförsäljarens avtalsbrott var förhållandena ovanliga på grund av pandemin, vilket enligt Högsta domstolen, innebar att man inte kunde utgå från att leveranserna skulle ha fortsatt som under hösten 2019. Den bevisning som fanns om hypotetiska leveranser – vissa sifferuppgifter om Åhléns försäljning av leverantörens produkter under samma period – bedömdes som otillräcklig. Villkoret för vitsordandet var därför inte uppfyllt, och skadans omfattning fick bedömas utan stöd av något erkännande från återförsäljaren.

Vid bestämmandet av skadans omfattning vid utebliven vinst finns det ofta skäl att utgå från differensprincipen. Skadan bestäms då genom en jämförelse mellan ett verkligt och ett hypotetiskt händelseförlopp (jfr rättsfallet ”Multitotal”, NJA 2017 sid. 9, punkt 48). Den skadelidande har därför att visa de omständigheter som ska ligga till grund för antagandena om en möjlig händelseutveckling. Att sedan värdera dessa omständigheter och bedöma vad som är en trolig händelseutveckling är däremot ingen bevisfråga, utan en bedömningsfråga för rätten (s.k. normativ fråga).

Utgångspunkten för bedömningen av ett hypotetiskt händelseförlopp är läget omedelbart före den skadegörande händelsen. Prövningen måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Att näringsidkaren vid den relevanta tidpunkten drev en vinstdrivande verksamhet i det aktuella hänseendet talade för att så skulle fortsatt ha varit fallet, åtminstone en medellång tid framöver.

När Högsta domstolen prövade om leverantören hade visat skadans storlek framhöll domstolen att den åberopade skadeberäkningen hade upprättats av bolagets egen personal. Det hade inte lagts fram något skriftligt underlag som visade att kalkylen hade granskats eller godkänts av utomstående eller som i övrigt verifierade de uppgifter som beräkningen byggde på. Skadeberäkningen kunde därför inte ensam läggas till grund för någon säker slutsats om skadans storlek.

Om full bevisning om en inträffad skada inte alls eller endast med svårighet kan föras får rätten, enligt 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken, uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Bestämmelsen är en bevislättnadsregel, inte en ersättningsregel. Dess tillämpning förutsätter dels att den skadelidande har lagt fram den utredning som skäligen kan krävas, dels att de föreliggande bevissvårigheterna är av generell karaktär.

I sin bedömning av om det fanns skäl att sänka beviskravet i det aktuella målet framhöll Högsta domstolen att det förhållandet att bedömningen av utebliven vinst innehåller ett hypotetiskt led inte i sig utgjorde skäl för bevislättnad. Den skadelidande ska som utgångspunkt bevisa de omständigheter som utgör underlag för antaganden om en möjlig händelseutveckling. Det utesluter dock inte att det kan finnas fall när det typiskt sett är förenat med stora svårigheter att förebringa bevisning om de omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen av det troliga hypotetiska förloppet. I sådana fall kan det i vissa situationer finnas skäl att lindra beviskravet avseende den uteblivna vinstens storlek.

Domstolen konkluderade vidare att leverantören inte hade lagt fram den bevisning som skäligen kunde krävas för att styrka de grundläggande antaganden som skadeberäkningen byggde på, t.ex. i form av revisorsintyg, förhör med bolagets revisorer eller fakturor från leverantörer och fraktbolag. Svårigheterna att ta fram sådan bevisning var, enligt Högsta domstolen, inte heller av generell karaktär. Det fanns därför inte skäl att sänka beviskravet, vare sig med tillämpning av 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken eller på annan grund.

Högsta domstolens slutsats var därmed att leverantören inte hade visat skadans omfattning. Under sådana omständigheter kunde leverantörens talan inte bifallas, vare sig helt eller delvis. Högsta domstolen fastställde därför hovrättens domslut.

Praktiska lärdomar

Högsta domstolens avgörande innebär inte att beviskravet för utebliven vinst generellt skärps, men markerar att det vanliga beviskravet består om det inte finns skäl för bevislättnad. Käranden måste normalt styrka de faktiska omständigheter som ska ligga till grund för antaganden om det hypotetiska händelseförloppet, och intern dokumentation utan verifierbart stöd är då sällan tillräcklig.  

Avgörandet visar vidare att ett villkorat vitsordande inte utan vidare blir ett erkännande enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken och att begreppet omständighet i bestämmelsen omfattar både rättsfakta och bevisfakta.

Avslutningsvis markerar Högsta domstolen att bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken inte kan användas för att kompensera för bristfällig bevisföring. För den som vill föra talan om utebliven vinst understryker domen således vikten av att tidigt säkra extern bevisning och samtida dokumentation om t.ex. leveranser, lager, marginaler och efterfrågan.