EU-domstolen ogiltigförklarar delar av minimilönedirektivet

EU-domstolen har i ett mål som väckts av Danmark, där Sverige intervenerat till stöd för den danska talan, delvis ogiltigförklarat minimilönedirektivet. EU-domstolen upphävde bestämmelser om fasta kriterier och icke‑regression för lagstadgade minimilöner, men lät övriga delar av direktivet stå fast. Genom domen bekräftade EU-domstolen att EU får fastställa processuella ramar och åtgärder för att främja kollektivavtalsförhandlingar men inte direkt ingripa i fastställandet av löner.

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (minimilönedirektivet) syftar till att säkerställa att alla arbetstagare i EU har en minimilön som täcker grundläggande levnadskostnader och upprätthåller en skälig levnadsstandard. Direktivet har väckt starka reaktioner i Danmark och Sverige, trots att det varken fastställer lönenivåer eller hindrar den danska och svenska arbetsmarknadsmodell som bygger på lönebildning genom kollektivavtal. Kritiken har i stället handlat om att EU över huvud taget lagstiftar på området, vilket ses som ett ingrepp i den nationella suveräniteten. Vid omröstningen i Europeiska rådet var Danmark och Sverige de enda medlemsstater som röstade mot direktivet.

I januari 2023 väckte Danmark talan vid Europeiska unionens domstol för att få direktivet ogiltigförklarat, med argumentet att EU saknar lagstiftningskompetens på området och att frågor om lön bör regleras nationellt. Sverige anslöt senare till talan genom att intervenera till stöd för den danska ståndpunkten. Den centrala frågan har varit EU:s befogenhet enligt fördragen att lagstifta om löner.

Den 14 januari 2025 avgav generaladvokat Nicholas Emiliou sitt förslag till avgörande i målet. Han ställde sig på Danmarks och Sveriges sida och menade att direktivet skulle ogiltigförklaras i dess helhet eftersom det strider mot artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Enligt den bestämmelsen saknar EU lagstiftningskompetens inom området ”löneförhållanden”. Generaladvokaten ansåg, i likhet med Danmark och Sverige, att undantaget för löneförhållanden inte kan begränsas till frågor om lönenivåer utan även omfattar själva mekanismerna för lönebildning.

EU‑domstolen har nu meddelat dom i målet. EU-domstolen upphävde bestämmelser som ålade medlemsstater med lagstadgade minimilöner att tillämpa fasta kriterier vid fastställande och uppdatering av dessa löner, samt som hindrade sänkningar av lagstadgade minimilöner vid automatisk indexering. Övriga delar av direktivet ansågs ligga inom EUs lagstiftningskompetens och kvarstår följaktligen. EU-domstolen klargjorde att fördragen utesluter åtgärder som direkt ingriper i fastställandet av lön, men att detta inte innebär att varje åtgärd som har något som helst samband med löneförhållanden ligger utom EU:s befogenhet. Processuella ramar och åtgärder för att främja kollektivavtalsförhandlingar är därför tillåtna, under förutsättning att de nationella modellerna och arbetsmarknadens parters autonomi respekteras.

Även om Sverige hade föredragit att direktivet ogiltigförklarades i dess helhet, och även om de ogiltigförklarade bestämmelserna inte berör Sverige, som saknar lagstadgade minimilöner, anses domen vara viktig eftersom den klargör gränserna för EU:s lagstiftningskompetens på området.