EU-domstolen skärper kraven på motivering när sista instans inte begär förhandsavgörande
I mål C-767/23 (Remling) klargör EU-domstolen att en nationell domstol i sista instans inte kan nöja sig med en summarisk motivering när den avstår från att begära förhandsavgörande i en unionsrättslig fråga. Om nationell rätt medger en sådan motivering måste domstolen ange specifika och konkreta skäl till varför något av de s.k. Cilfit-undantagen är tillämpligt. Domen tydliggör därmed samspelet mellan skyldigheten att begära förhandsavgörande och kravet på motivering av domstolsavgöranden och är av principiell betydelse i mål där en EU-rättslig fråga aktualiseras i sista instans.
Bakgrund
Bakgrunden var att en marockansk medborgare ansökte om uppehållstillstånd med giltighet i hela EU. Ansökan avslogs eftersom han redan hade uppehållstillstånd i Spanien, och beslutet stod fast efter omprövning. Överklagandet ogillades därefter av domstolen i Haag, varefter målet gick vidare till den nederländska Högsta förvaltningsdomstolen. Där begärde sökanden att domstolen skulle hänskjuta en tolkningsfråga till EU-domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg dock att svaret redan följde av EU-domstolens praxis och ville avgöra målet med en summarisk motivering i enlighet med nationell rätt.
Eftersom den nederländska Högsta förvaltningsdomstolen är sista instans i den aktuella måltypen är den i princip skyldig att hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. Högsta förvaltningsdomstolen begärde därför ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Syftet var att klargöra om det var förenligt med artikel 267 tredje stycket FEUF, jämförd med kravet på att domstolsavgöranden ska motiveras enligt artikel 47 andra stycket i EU-stadgan, att en nationell domstol i sista instans avgör en unionsrättslig tolkningsfråga som tagits upp av en part med en summarisk motivering och utan att ange vilket undantag från hänskjutandeskyldigheten som är tillämpligt. Detta oberoende av om parten uttryckligen har begärt ett förhandsavgörande.
EU-domstolens avgörande
EU-domstolen erinrade inledningsvis om att nationella domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt i princip är skyldiga att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet kan dock frångås i tre situationer (de s.k. ”Cilfit-undantagen”)[1]:
- Den anförda bestämmelsen i unionsrätten saknar relevans för att avgöra målet,
- tolkningen av den aktuella bestämmelsen i unionsrätten följer av EU-domstolens praxis (acte éclairé), eller
- tolkningen av bestämmelsen är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (acte clair).
EU-domstolen framhöll att förfarandet med förhandsavgöranden utgör kärnan i det unionsrättsliga domstolssystemet och syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten inom EU. Mot den bakgrunden ska en nationell domstol i sista instans som avstår från att inhämta ett förhandsavgörande med stöd av något av de tre Cilfit-undantagen ”specifikt och konkret ange skälen till varför detta undantag är tillämpligt”. Motiveringsskyldigheten gäller inte bara när en part uttryckligen har begärt ett förhandsavgörande, utan redan när unionsrätt har åberopats i målet. Detsamma gäller när domstolen själv har möjlighet eller skyldighet att ex officio ta upp en tvingande unionsrättslig fråga.
EU-domstolen klargjorde också att motiveringsskyldigheten kan uppfyllas genom att sista instans uttryckligen ansluter sig till underinstansens skäl, förutsatt att underinstansen redan tydligt har redogjort för varför något av Cilfit-undantagen är tillämpligt.
Domen innebär dock inte att motiveringen alltid måste vara utförlig. Enligt EU-domstolen kan den i vissa fall vara kortfattad, särskilt när den unionsrättsliga frågan saknar betydelse för utgången eller när tolkningen framgår av EU-domstolens praxis (acte éclairé). Om domstolen däremot anser att rättsläget är så klart att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (acte clair) torde det krävas en mer utförlig motivering för att inte inhämta ett förhandsavgörande.
Sammanfattningsvis klargör avgörandet att nationella domstolar i sista instans inte kan undgå skyldigheten att motivera varför ett förhandsavgörande inte inhämtas genom att hänvisa till nationella regler som medger en summarisk beslutsmotivering. Avgörandet understryker också förhandsavgörandets grundläggande betydelse i EU:s rättsordning och vikten av att domstolen faktiskt prövar om det i det enskilda fallet finns en skyldighet att hänskjuta frågan.
[1] EU-domstolens dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81.
