Högsta domstolen har avgjort tvist om bättre rätt till meteorit
Cederquist har tidigare rapporterat om den hovrättsdom som meddelades i mars 2024, genom vilken hovrätten prövade frågan om bättre rätt till en meteorit som föll ned på en fastighet (läs mer om det här). Domen överklagades till Högsta domstolen som meddelade dom i augusti 2025. Högsta domstolen har nu ändrat hovrättens dom och fastslagit att meteoriten utgör lös egendom och tillhör upphittarna.
I november 2020 föll en järnmeteorit ned på en fastighet. Drygt en månad senare hittade två geologer meteoriten och tog med sig fyndet. Ägaren till fastigheten väckte talan vid tingsrätten och yrkade att domstolen skulle fastställa att fastighetsägaren hade bättre rätt till meteoriten. Upphittarna menade däremot att meteoriten utgjorde lös egendom och tillkom den som hittade föremålet.
Enligt tingsrätten var meteoriten att betrakta som lös egendom och genom att ta den i sin besittning hade upphittarna förvärvat äganderätten till meteoriten. Hovrätten fann tvärtemot att meteoriten utgjorde fast egendom, varför fastighetsägaren hade bättre rätt till densamma.
Vid sin prövning konstaterade Högsta domstolen att gränsen mellan fast och lös egendom dras i jordabalken där det anges vad som är fast egendom.
Enligt 1 kap. 1 § första stycket jordabalken är fast egendom jord och denna är indelad i fastigheter. Till en fastighet hör även enligt 2 kap. jordabalken vissa närmare angivna föremål som på grund av sitt samband med jorden också har ansetts utgöra fast egendom (s.k. fastighetstillbehör). Övrig egendom är lös egendom. Enligt Högsta domstolen är en grundläggande tanke att fast egendom är sådant som har anknytning till fastigheten och typiskt sett är av bestående natur och därigenom har ett verkligt pålitligt värde. Det som hör till fast egendom omfattas därför som utgångspunkt av äganderätten till fastigheten.
Äganderätten till egendom kan däremot inskränkas av allemansrätten. I allemansrätten ingår en rätt för var och en att ta vissa naturprodukter i skog och mark, se 2 kap. 15 § fjärde stycket regeringsformen. Vilka naturprodukter som var och en har rätt att ta enligt allemansrätten, och i vilken omfattning, beror bland annat på den skada som fastighetsägaren därigenom orsakas. Platsen där tagandet sker och förhållandena på platsen kan också påverka bedömningen.
Den som hittar ett föremål på en fastighet som inte ägs av någon och inte heller är i någons besittning har, som utgångspunkt, rätt att ta med sig föremålet (givet att det inte finns andra regler som förhindrar det). Äganderätten till ett föremål kan alltså förvärvas av upphittaren. Som utgångspunkt anses en person ha ett föremål i sin besittning när föremålet antingen tydligt är under personens omedelbara kontroll eller åtminstone befinner sig i ett läge som ungefär motsvarar en normal, med skick och bruk överensstämmande, placering av föremålet. Föremål som befinner sig på mark som en person äger har denne som utgångspunkt i sin besittning, förutsatt att sakens placering är någorlunda normal och personen vet att föremålet finns inom området.
Högsta domstolen prövade därefter hur äganderätten till en meteorit skulle bedömas rättsligt.
Högsta domstolen konstaterade att en meteorit är en rymdsten som kommit in i jordens atmosfär och klarat inbromsningsprocessen med den upphettning som denna för med sig. Vidare konstaterade Högsta domstolen att det inte finns någon lagstiftning eller annan reglering som tar sikte på äganderätten till en meteorit. Inte heller finns det någon reglering som avser rättigheter eller skyldigheter för den som påträffar en meteorit. Huruvida ägaren av den fastighet där en meteorit finns har äganderätt till denna bör därför, enligt Högsta domstolen, ta sin utgångspunkt i den reglering som avgör vad som utgör fast egendom.
För att en meteorit ska ses som en del av den fasta egendomen krävs att den kan anses utgöra en beståndsdel av jorden. Högsta domstolen konstaterade att avgörande för bedömningen bör vara att en meteorit är unik eftersom den kommer från rymden och med beaktande av dess material och egenskaper. En meteorit skiljer sig från stenar och annat sådant material som utgör beståndsdelar av fast egendom. Högsta domstolen ansåg därför att utgångspunkten bör vara att en meteorit inte utgör en beståndsdel av den fasta egendomen som den hamnat på.
Samtidigt konstaterade Högsta domstolen att det ovanstående inte utesluter att en meteorit, när det väl har förflutit en viss tid, kan bli en integrerad del av jorden och därför ska ses som en del av den fasta egendomen som den finns på. Det utesluter inte heller att en meteorit som nyss fallit ned under vissa förhållanden omedelbart kan vara så anknuten till jorden att den får anses ha blivit integrerad med den. De yttre iakttagbara förhållandena, som alltså kan förändras över tid, har med andra ord betydelse vid avgränsningen. Högsta domstolen konstaterade därefter sammanfattningsvis att en meteorit utgör lös egendom om den inte har integrerats med den fasta egendomen. En upphittare kan således givet omständigheterna förvärva äganderätten till en meteorit genom att ta den i sin besittning.
I målet hade det inte gjorts gällande att fastighetsägaren skulle ha hittat meteoriten eller ens var säker på att det fanns en meteorit på fastigheten. Den aktuella meteoriten hade upphittats i ett mosstäckt område på en berghäll på fastigheten. Meteoriten hade nyligen fallit och låg lätt tillgänglig. Därför hade den inte, enligt Högsta domstolen, integrerats med jorden. Under sådana förhållanden kunde, enligt Högsta domstolen, meteoriten inte anses ha varit i fastighetsägarens besittning. Meteoriten utgjorde därför lös egendom.
Högsta domstolen fastslog därför att upphittarna hade rätt att ta med sig meteoriten, eftersom den inte ägdes av fastighetsägaren och inte heller var i dennes besittning. Upphittarna ansågs således ha bättre rätt till meteoriten än fastighetsägaren. Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att meteoriten tillkom fastighetsägaren.
Läs domen här.
