Måste skiljedomar vara förenliga med EU:s rättsordning och EU:s sanktioner mot Ryssland?
Generaladvokat Biondi föreslår att EU-domstolen ska klargöra att EU:s sanktioner är en del av grunderna för unionens rättsordning och att kommersiella parter därför inte kan förlikas utom rätta i strid med sanktioner. Om detta sker genom en skiljedom måste skiljedomen kunna bli föremål för domstolsprövning, där den nationella domstolen ska undersöka om skiljedomen är oförenlig med beslutade sanktioner och, som så är fallet, vidta alla nödvändiga åtgärder för att ogiltigförklara denna.
Bakgrund
Bakgrunden till tvisten är att det belgiska logistikbolaget NV Reibel (”Reibel”) år 2015 hade ingått ett avtal med det ryska importbolaget JSC VO Stankoimport (”Stankoimport”). Enligt avtalet skulle Reibel sälja och leverera varor och tillhandahålla vissa tjänster till Stankoimport. Avtalet innehöll även en skiljeklausul som innebar att tvister skulle vara föremål för skiljeförfarande, vid vilket svensk rätt skulle tillämpas. I avtalet angavs även att EU:s sanktioner mot Ryssland inte skulle utgöra force majeure och inte skulle frita parterna från deras förpliktelser enligt avtalet.
I mars 2017 stoppade belgiska myndigheter Reibels export av varor till Stankoimport med hänvisning till att export skedde i strid med EU:s förordning om sanktioner mot Ryssland (”Sanktionsförordningen”).*
Stankoimport hade vid denna tidpunkt erlagt förskottsbetalning och begärde därför återbetalning för leverans av varor som inte hade ägt rum. Reibel återbetalade inte emellertid inte förskottet, varför Stankoimport hävde avtalet och påkallade skiljeförfarande.
I skiljedom förpliktades Reibel att återbetala förskottet jämte ränta, då skiljenämnden inte ansåg att sådan betalning skulle strida mot artikel 11 i Sanktionsförordningen.
Något förenklat stadgar artikel 11 att inga krav får beviljas i samband med ett avtal eller en transaktion om genomförandet har påverkats av sanktionerna om kravet ställs av bl.a. ryska bolag. Krav som inte får beviljas innefattar bl.a. krav på kompensation eller andra anspråk av detta slag, som kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti.
Reibel väckte därefter en klandertalan mot skiljedomen vid Svea hovrätt och yrkade att skiljedomen skulle upphävas.
Svea hovrätt beslutade i november 2024 att hänskjuta frågor till EU-domstolen angående tolkningen av artikel 11.1 i förordningen. Enligt svensk rätt är en skiljedom ogiltig bl.a. om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän eller om det sätt på vilket skiljedomen har tillkommit är uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen. Detta innefattar även fall som strider mot grunderna för EU:s rättsordning. Det är därför nödvändigt att få klargjort om Sanktionsförordningen omfattas av grunderna för EU:s rättsordning.
Generaladvokatens förslag till avgörande
I sitt förslag till avgörande anför generaladvokat Biondi att artikel 11.1 i Sanktionsförordningen ska tolkas så att:
- Artikel 11.1 hindrar inte i sig att parter använder sig av skiljeförfarande även avseende ett krav som inte får beviljas enligt artikeln. Yrkanden som strider mot bestämmelsen kan dock inte bifallas. Dessutom måste skiljedomen alltid kunna bli föremål för domstolsprövning som säkerställer att grunderna för EU:s rättsordning iakttas.
- Artikel 11.1 utgör en del av grunderna för EU:s rättsordning. Det innebär att nationella domstolar som har att pröva en talan om en skiljedoms ogiltighet därför, i förekommande fall ex officio, ska försäkra sig om att skiljenämndens tillämpning av bestämmelsen är förenlig med grunderna för unionens rättsordning. Om så inte är fallet ska den nationella domstolen vidta alla nödvändiga åtgärder för att bifalla yrkande om ogiltigförklaring av skiljedomen till följd av att grunderna för EU:s rättsordning har åsidosatts.
- Artikel 11.1 hindrar bifall till ett yrkande om återbetalning av ett förskott jämte ränta som erlagts för varor som inte kunnat leverans till följd av sanktionerna i Sanktionsförordningen.
Kommentar
EU:s sanktioner mot Ryssland har medfört påverkan på befintliga avtalsrelationer med ryska parter, då avtal inte har kunnat fullgöras avtalsenligt. Sanktionerna har flera gånger utökats, med följden att fler avtalsrelationer kommit att påverkas och det är inte osannolikt att ytterligare sanktioner kan tillkomma.
Till följd av artikel 11.1 i Sanktionsförordningen har det funnits en osäkerhet kring möjligheten att avgöra avtalstvister genom skiljeförfarande om avtalet påverkas av sanktioner, t.ex. i sådana fall då en part träffas av sanktionsbestämmelserna.
Generaladvokatens förslag till avgörande innebär sådana tvister i och för sig kan avgöras genom skiljeförfarande. Däremot ankommer det på nationella domstolar (och skiljenämnder) att tillse att artikel 11.1 i Sanktionsförordningen upprätthålls, eftersom den utgör en del av grunderna för unionens rättsordning.
Generaladvokatens förslag till avgörande innebär därmed också ett stöd för unionsaktörer som inte längre kan fullgöra sina avtal till följd av sanktioner. Om en skiljedom i en sådan situation skulle medföra att unionsaktören förpliktas att tillgodose krav i strid med artikel 11.1 skulle unionsaktören annars tvingas välja mellan att följa skiljedomen, i strid med Sanktionsförordningen, eller att ta risken att själv drabbas av sanktioner för att ha medverkat till sanktionskringgåenden.
Målet kommer härnäst att prövas av EU-domstolen, som inte är bunden av generaladvokatens förslag till avgörande. Som generaladvokaten konstaterar, ger målet EU-domstolen nu en möjlighet att uttala sig om förhållandet mellan unionsrätten och skiljedomsrätten.
Den förestående domen från EU-domstolen kan därför antas få stor betydelse för hur europeiska företag hanterar kontraktsrisk, tvistlösning och betalningsflöden i affärer som påverkas av EU:s sanktioner.
* Förordning nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina
