Den 30 juli 2026 beslutade regeringen om Sveriges första nationella strategi för försörjningsberedskap. Syftet med strategin är att tydliggöra inriktningen för arbetet med försörjningsberedskap och formerna för samverkan mellan offentliga och privata aktörer, samtidigt som näringslivets centrala roll i försörjningsberedskapen framhålls. Strategin innehåller tre övergripande målsättningar och 19 prioriterade åtgärder. För företag som bedriver samhällsviktig verksamhet eller levererar till offentlig sektor kan beredskapsfrågor framöver väntas få större betydelse i upphandlingar, avtal och den löpande samverkan med myndigheter.
Sedan återuppbyggnaden av det svenska totalförsvaret inleddes genom 2015 års totalförsvarsbeslut har arbetet med att stärka det civila och militära försvaret intensifierats. I december 2024 antog riksdagen totalförsvarsbeslutet för perioden 2025–2030. Medan totalförsvarsbeslutet anger målen och inriktningen för totalförsvaret, konkretiserar den nya strategin hur försörjningsberedskapen ska bidra till att uppnå målen. Samtidigt tydliggörs formerna för samverkan mellan offentlig sektor och näringsliv genom den nya strategin.
Den nya strategin bygger vidare på ett flertal initiativ och uppdrag som redan har lämnats och ger en enhetlig bild av de mål och åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa Sveriges försörjningsberedskap framöver.
Strategin anger tre övergripande mål för Sveriges försörjningsberedskap samt 19 prioriterade åtgärder för hur dessa mål ska uppnås.
Det första målet är att säkerställa att varor och tjänster så långt som möjligt ska kunna fortsätta flöda till, från och inom Sverige även under kris, höjd beredskap eller ytterst krig. Upprätthållande av försörjningsflöden över tid är avgörande för Sveriges ekonomi och vår samlade försvarsförmåga. Om de ordinarie försörjningsvägarna inte fungerar ska det finnas förmåga att kunna återupprätta dem eller att skapa alternativa flöden. Det kan exempelvis kräva robust infrastruktur, alternativa transportvägar och en bättre bild av beroenden i leverantörskedjorna.
Bland de prioriterade åtgärderna för att uppnå detta mål framhålls bl.a. vikten av att även företagen genomför kontinuitetsplanering, att offentlig sektor verkar för att öka inhemsk produktion i syfte att minska Sveriges beroenden av utländsk produktion och av att undvika beroenden av enskilda leverantörer.
Det andra målet tar sikte på situationer där försörjningsflödena inte kan upprätthållas fullt ut. Tillgången till de viktigaste varorna och tjänsterna bör då kunna säkras på andra sätt, exempelvis genom att beredskapsaspekter beaktas vid upphandlingar och avtal, och att i offentlig-privat samverkan stärka företagens förmåga att ställa om produktion eller anpassa sitt utbud av tjänster.
Bland de prioriterade åtgärderna för att uppnå detta mål framhålls bl.a. vikten av att beredskapsaspekter beaktas vid offentlig upphandling och att kritiska varor lagerhålls.
Även om det finns god förmåga att upprätthålla försörjningsflöden kommer bristsituationer att uppkomma vid krissituationer. Det ska därför finnas förberedda principer och verktyg för att prioritera och fördela kritiska resurser där de gör störst nytta för befolkningen, samhällsviktiga verksamheter och totalförsvaret. Strategin lyfter bl.a. fram behovet av beredskap för ransonering, prisreglering och beslut om förfogande.
Strategin innebär inte i sig nya generella skyldigheter för företag. Däremot framhålls näringslivets roll i försörjningsberedskapen som central och privat-offentlig samverkan framhålls som en nyckel för Sveriges försörjningsberedskap.
Eftersom näringslivet förfogar över en stor del av de varor, tjänster och resurser som totalförsvaret behöver kan staten inte ensam säkerställa försörjningen. Utan näringslivets medverkan finns det inga förutsättningar att bygga en robust försörjningsberedskap. Strategin betonar därför behovet av tydliga samverkansformer, säker informationsdelning samt gemensam planering och övning redan i fredstid.
Offentlig upphandling pekas ut som ett viktigt verktyg för att stärka försörjningsberedskapen. Upphandlande myndigheter och enheter bör beakta beredskapsfrågorna från behovsanalysen och genom hela upphandlings- och avtalsprocessen. Det kan innebära striktare krav på bl.a. kontinuitetsplanering, leveransberedskap, lagerhållning och att säkerställa alternativa försörjningsvägar. Vidare bör kritiska beroenden av enskilda aktörer undvikas vid upphandlingar.
Sådana beroenden kan tänkas undvikas bl.a. genom att ramavtal ingås med flera leverantörer och att avropsmodeller tillämpas som säkerställer att fler leverantörer får möjlighet att leverera under avtalstiden för att upprätthålla en beredskap, istället för rangordning där avropen i första hand går till en aktör.
Inom beredskapssektorerna ska privat-offentliga forum etableras eller vidareutvecklas, medan länsstyrelserna ska främja tvärsektoriell samverkan på regional nivå. Nationellt ska Myndigheten för civilt försvar vara en kontaktpunkt för företag och Näringslivsrådet för totalförsvar erbjuda ett strategiskt forum för dialog, informationsutbyte och rådgivning.
Företag som bedriver samhällsviktig verksamhet eller ingår i kritiska leverantörskedjor kan sammantaget förvänta sig fler myndighetskontakter, ökade krav på beredskapsplanering och ett större fokus på leveransförmåga vid störningar.
Även om strategin inte innehåller direkta skyldigheter för näringslivet finns anledning för företag att se över sina viktigaste beroenden och avtal med underleverantörer, upprätta kontinuitetsplaner och bedöma möjligheten till alternativa leveranser eller produktionsomställning.
Ny strategi ska stärka Sveriges försörjningsberedskap: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/07/ny-strategi-ska-starka-sveriges-forsorjningsberedskap
Nationell strategi för försörjningsberedskap – För totalförsvarsperioden 2025–2030: https://www.regeringen.se/contentassets/0364f3db81cf4fb6be69c3042403ff4b/nationell-strategi-for-forsorjningsberedskap.pdf