Nytt lagförslag om intäktsdelning från vindkraftverk

Regeringen lämnade den 13 april 2026 propositionen Vindkraft i kommuner med förslag om en ny lag om intäktsdelning från vindkraftverk. Enligt förslaget ska närboende till nya vindkraftsanläggningar ges rätt till ersättning motsvarande en viss andel av de årliga intäkterna från ett vindkraftverk. Den nya lagen motiveras av att vindkraften är en viktig fossilfri energikälla men vars anläggningar kan upplevas ha stor påverkan på närområdet. Med den nya ersättningsmodellen vill regeringen stärka kommunernas och lokalbefolkningens acceptans för vindkraftverksanläggningar.

Kretsen av ersättningsberättigade och ersättningens storlek

Rätten till ersättning ska enligt förslaget tillkomma den som vid utgången av ett intäktsår äger en byggnad som ligger inom högst nio gånger vindkraftverkets höjd från ett vindkraftverk. Byggnaden ska vara ett småhus, en ägarlägenhet eller ett hyreshus enligt fastighetstaxeringslagen, och för hyreshus gäller att det helt eller delvis ska vara inrättat till bostad.

Vilken ersättning som de ersättningsberättigade kan erhålla beror dels på det aktuella vindkraftverkets intäkter, dels på avståndet mellan verket och berörd bostadsbyggnad. Intäkten från ett visst vindkraftverk beräknas genom att vindkraftverksanläggningens samlade intäkter divideras med antalet vindkraftverk som ingår i anläggningen. Enligt förslaget ska ersättningen utgöras av en andel om 2,5 promille av intäkten från vindkraftverket om avståndet inte överstiger fem gånger vindkraftverkets höjd. Andelen minskar ju längre avståndet mellan vindkraftverket och bostadsbyggnaden är, upp till avståndsgränsen om nio vindkraftshöjdar.

Regeringen anför i propositionen att det framstår som en rimlig avvägning att en bostadsägare kan få ersättning för upp till två vindkraftverk som är belägna i närheten av byggnaden. Finns fler vindkraftverk inom det ersättningsberättigade området kommer detta alltså inte att påverka ersättningen. I dessa fall ska de två vindkraftverk som ligger närmast byggnaden, och alltså berättigar till högst ersättning, vara ersättningsgrundande.

Förslaget innehåller slutligen ett tak för den sammanlagda vindkraftsersättningen som en verksamhetsutövare kan bli skyldig att betala. En verksamhetsutövare är inte skyldig att betala mer än två procent av anläggningens intäkter till de ersättningsberättigade byggnadsägarna.

Verksamhetsutövaren ska stå för både kostnad och administration

En central fråga i propositionen är hur den nya ersättningsmodellen ska administreras. Den utredning som föregick propositionen föreslog att en myndighet bör beräkna och besluta om byggnadsägarnas ersättning. Regeringens förslag skiljer sig från utredningens och innebär att det är verksamhetsutövaren själv som ska beräkna och betala ut vindkraftsersättningen till berörda byggnadsägare.

Denna ordning innebär att vindkraftsföretag åläggs inte bara en skyldighet att betala ersättning, utan också ett ansvar att administrera det nya systemet. Regeringen motiverar avvägningen med att det skulle vara en udda uppgift för en förvaltningsmyndighet att utreda och fatta beslut i frågor som gäller förhållanden mellan enskilda, i detta fall verksamhetsutövare och närboende.

Det nya ersättningssystemet bygger på utomobligatorisk grund

Förslaget innebär en ersättningsrätt mellan enskilda som inte grundas på avtal, det vill säga ersättningen bygger på utomobligatorisk grund. En sådan ersättningsrätt förekommer främst på skadeståndsrättens område. Regeringen framhåller emellertid att intäktsdelning från vindkraftverk inte ska betraktas som ett skadestånd, utan benämner systemet som en unik ersättningsform.

Det framgår inte av den föreslagna regleringen hur en felaktig eller utebliven betalning ska angripas. Regeringen anför dock att ett betalningskrav gentemot verksamhetsutövaren kan framställas på sedvanligt sätt. Ytterst får prövas av allmän domstol.

Betydelse

Förslaget om en ny lag om intäktsdelning från vindkraftverk framstår som positivt för den fossilfria utvecklingen, eftersom det avser stärka acceptansen för ny vindkraft och i förlängningen leda till uppförandet av fler vindkraftsanläggningar. Vidare bidrar regleringen till att en del av värdet i en vindkraftsanläggning stannar hos den lokalbefolkning som påverkas av anläggningen.

Utformningen av ersättningsmodellen får anses rimlig med hänsyn till att de bostadsägare som har byggnader närmst vindkraftverken, och därmed påverkas mest, är berättigade till högst ersättning. Däremot åläggs verksamhetsutövarna administrationen av systemet, att beräkna och betala vindkraftsersättningen, och omfattningen av denna administration kan vara svår att uppskatta på förhand. Eventuellt kan utformningen leda till att verksamhetsutövare väljer att bygga vindkraftverk i mindre befolkade delar av landet. På vilket sätt regleringen kommer att påverka var och hur vindkraftverksanläggningar uppförs återstår alltså att se.