Spännande framtid för elektroniska underskrifter del 3 av 3

Elektroniska underskrifter är framtidens avtals- och dokumentationsverktyg, där säkerheten är avgörande. Därför är det olyckligt att Sverige valt en otydlig väg och bryter mot andemeningen i EU-förordningen eIDAS, som eftersträvar mångfald. Svenska myndigheter vill samla på sig både verifiering och identifiering i sina egna system. Välkommen till den avslutande delen i en serie om tre.

Svenska myndigheter bryter mot eIDAS intentioner

När lagstiftningen ställer krav på att handlingar kan undertecknas med avancerad elektronisk underskrift, sätts myndigheterna i en svår sits avseende verifieringen. Svenska myndigheter ska verifiera underskrifter som följer en kort lista av krav där de även måste tillåta teknikneutralitet. De har alltså inte mandat att ställa upp egna föreskrifter för kontrollen. Det har lett till att vissa myndigheter byggt egna tjänster och webbportaler för att hantera underskrifterna. De accepterar då inte handlingar som undertecknats med externa leverantörer. Detta kan anses stå i direkt strid med eIDAS.

Genom att bygga digitala tjänster som slår ihop identifiering med underskriften, låser svenska myndigheter användarens underskriftsmöjligheter till användarens elektroniska identifikation. Och denna måste samtidigt vara kompatibel med myndighetens val av identifiering. Intentionen är förstås god, men modellen innebär att myndigheterna låser hanteringen av underskrifter till identifieringen. Och det kan aldrig vara andemeningen med teknikneutralitet.

Tradition skapar tolkningsproblem

Den svenska traditionen att inte ställa formella krav på ingående av avtal, samt den tillåtande synen på vad som kan åberopas som bevis vid rättegång, rimmar dåligt med den väg lagstiftaren nu tar. Ribban läggs på en flytande nivå i en gråzon. Övriga Europa har valt en enklare väg – genom att ställa tydliga krav på användande av kvalificerade lösningar skapas system som möter upp kraven. På den svenska marknaden har vi nu istället en mängd mindre lösningar som är otydliga och svåra för tillämparna att ta till sig. Att myndigheterna idag stänger dörren för dialog om användandet av underskrifter är ingen väg framåt.

Förslagen som ges i SOU 2021:9 Vem kan man lita på verkar fortsätta på den inslagna banan genom att, bland annat, föreslå en nationell valideringstjänst och en lokal lista över leverantörer med avancerade elektroniska signaturer. Även om detta underlättar tillämpningen på en lokal nivå hade det kanske varit enklare att öka kraven på elektroniska signaturer när det kommer till viktigare handlingar.

De tre delarna i denna serie ger bara en kort introduktion till avtal med elektronisk underskrift. Tveka inte att kontakta oss på Cederquist för rådgivning i dessa frågor!