Rättsläget - Force majeure-klausuler, kontrollansvaret och 36 § avtalslagen

Avtalstolkning

Grundprincipen i svensk rätt är att avtal ska hållas. Det innebär att en part endast undantagsvis kan befrias från sitt ansvar att prestera enligt avtal.

Det är vanligt att avtal innehåller s.k. "force majeure"-klausuler innebärande att en avtalspart befrias, i vart fall tillfälligt, från sina skyldigheter att prestera under avtalet på grund av att det inträffar en omständighet utanför partens kontroll, som inte hade kunnat förutses vid avtalets ingående och som inte med rimliga åtgärder kan övervinnas av parten.

Det är viktigt att hålla i åtanke att detta är s.k. dispositiv rätt. Det innebär att det står parterna fritt att avtala om och när en sådan befrielsegrund ska gälla. Parterna kan i avtalsklausulen t.ex. beskriva vad som ska anses utgöra en force majeure-händelse. Det är vanligt att man t.ex. anger krig, naturkatastrof eller arbetsrättsliga blockader. Mer sällsynt är att force majeure-klausuler hänvisar till allmänutbredd sjukdom, epidemier eller pandemier, även om det förekommer (t.ex. i Internationella Handelskammarens Force Majeure-klausul från 2003 och de vida använda entreprenadavtalen AB 04 och ABT 06, kap. 4 § 3, punkt 3). Mycket hänger således på hur force majeure-klausulen i det enskilda fallet är formulerad.

Med beaktande av ordalydelsen av avtalets force majeure-klausul måste man göra en bedömning av om en viss händelse är av sådan karaktär att klausulen över huvud taget blir tillämplig. Man måste först kunna konstatera att det t.ex. föreligger ett krig, en naturkatastrof eller en epidemi. Samtliga relevanta och föreliggande omständigheter får därvid betydelse, inte minst tillämplig lag, förekomsten av myndighetsbeslut och naturligtvis det konkreta skälet till hindret eller oförmågan att fullgöra den aktuella avtalsförpliktelsen. Av stat/myndighet antagna handelsrestriktioner kan t.ex. förhindra en part att över huvud taget kunna leverera varor till sin avtalspart.

Man får dock inte heller glömma bort att identifiera vad den faktiska avtalsprestationen består i. Force majeure-klausulen är som sagt en (oftast endast tillfällig) befrielsegrund för prestation under avtalet. Följaktligen måste man identifiera vilken prestation som påverkas av den extraordinära händelsen, för att därefter utvärdera om det föreligger en befrielsegrund för just den prestationen. En köpares prestation är att t.ex. betala; en säljares prestation är att leverera varan. Kan den extraordinära händelsen övervinnas och prestationen utföras, om än till stor kostnad, minskar sannolikt tillämpligheten av force majeure-klausulen.

Om och när en extraordinär händelse inträffar som påverkar/hindrar parts möjligheter att prestera enligt avtal bör man genast informera sin kontraktspart om situationen. Ofta innehåller avtal notifierings-, reklamations- och meddelandebestämmelser som måste iakttas för att inte rätten att åberopa avtalad befrielsegrund ska förloras. Man bör också beakta att befrielsegrunder regelmässigt endast är av tillfällig karaktär. Med andra ord innebär det att så snart läget förbättras, och det inte längre föreligger hinder mot att prestera enligt avtalet, så upphör också befrielsegrunden. Väntar man i det läget med att sätta igång igen kan man riskera att begå avtalsbrott för ogrundat innehållande av prestation. Därför måste man alltid utvärdera vilka möjligheter man har att lyckas övervinna, eller i vart fall mildra, de negativa effekterna av den oförutsedda händelsen så länge den existerar.

Utfyllande bestämmelser enligt svensk rätt

I avsaknad av en force majeure-klausul är det mer tveksamt i vilken utsträckning dispositiv rätt fyller ut parternas avtalsinnehåll. Svenska köplagen (SFS 1990:931) har vissa bestämmelser som innehåller befrielsegrunder liknande force majeure (t.ex. 23 § köplagen rörande säljarens befrielse från fullgörelse, 27 § köplagen rörande säljarens möjlighet att undgå skadestånd vid dröjsmål, 40 § rörande säljarens möjlighet att undgå skadestånd pga. fel i vara, 50 och 53 §§ köplagen rörande köparens befrielse från sin medverkansskyldighet, och 57 § köplagen rörande köparens möjlighet att undgå skadeståndsansvar pga. dröjsmål med betalningen). Bestämmelserna fungerar på något olika sätt och tjänar också något skilda ändamål. Vad som kännetecknar samtliga är dock att det är fråga om förhållandevis extraordinära situationer som ligger utanför partens kontroll.

När man ska bedöma om en part kan undgå skadestånd på grund av dröjsmål måste (a) det föreligga ett hinder, (b) hindret ska ligga utanför partens kontroll, (c) parten måste kunna påvisa att denne inte kunde ha förutsett hindret och (d) parten måste kunna påvisa att den inte kan övervinna eller undvika hindret eller mildra dess effekter. Ser man till internationella köplagen CISG så innehåller den en liknande bestämmelse i artikel 79. Tröskeln för att undgå skadeståndsansvar är följaktligen högt ställd.

Specifikt kring jämkning enligt 36 § avtalslagen

Utöver ovan nämnda befrielsegrunder finns också möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen (SFS 1915:218), vilket kan bli aktuellt på grund av "senare inträffade förhållanden" (jfr. även liknande regleringar i 2 kap. 25 § lag (SFS 1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, 35 § kommissionslagen (SFS 2009:865) och 26 § handelsagentlagen (SFS 1991:351)). Bestämmelsen i 36 § avtalslagen har många gånger uppfattats som ej tillämplig i kommersiella förhållanden, men detta är inte en allmängiltig legal sanning. Förvisso krävs, liksom för befrielsegrunder, att det är fråga om förhållandevis extraordinära omständigheter, och som utgångspunkt gäller att professionella parter förväntas ha beaktat vissa risker när de ingår avtal. Men även i kommersiella förhållanden kan avtal tveklöst bli föremål för jämkning. Förhållanden som kan vara relevanta för att bedöma om det föreligger grund för jämkning av ett avtalsvillkor (t.ex. skyldigheten att betala eller leverera) är bl.a. styrkeförhållandena parterna emellan, avtalets löptid (där långvariga avtal kan ha bättre förutsättningar att jämkas än kortvariga), förutsebarheten av den senare inträffade omständigheten, möjligheterna att försäkra sig mot omständighetens effekter, möjligheten att begränsa skadeverkningarna av omständigheten, hur betungande en fullgörelse enligt avtalet skulle vara ställt mot avtalspartens intresse att få avtalsenlig prestation, och vad som är en rimlig riskfördelning mellan parterna för att utjämna en kraftig obalans som uppkommit mellan parterna.

Återigen handlar det om att göra en helhetsbedömning av situationen ifråga med särskilt beaktande av hur det aktuella avtalsvillkoret (som part vill få jämkat) konkret slår mot avtalsparten ifråga, givet de senare inträffade förhållandena. Härvid måste även beaktas i vad mån parternas avtal i övrigt redan reglerar förändrade förhållanden (t.ex. indexering eller valutakursförändringar). Det står, liksom för befrielsegrunderna, parterna fritt att avtala om hur framtida (okända) förhållanden ska hanteras parterna emellan varmed tillämpligheten av 36 § avtalslagen kan komma att begränsas.

Avslutande kommentarer - Covid-19

Även om det tveklöst kan sägas att rådande läge med Covid-19 redan haft, har och kan förväntas få negativa effekter på näringslivet och samhället i stort, är det inte självklart att det är att beteckna som en force majeure-omständighet i sig. Om en force majeure-klausul uttryckligen hänvisar till epidemi eller pandemi kan befrielsegrund möjligen föreligga, förutsatt att Covid-19-utbrottet också faktiskt hindrar avtalsparten från att prestera. Om hänvisning till epidemi eller pandemi saknas, eller om avtalet helt saknar en force majeure-klausul, är det mer osäkert om parten har en befrielsegrund.

Oberoende av om man talar om befrielsegrunder eller jämkning enligt 36 § avtalslagen kokar det ned till att (i) identifiera vad avtalsprestationen konkret består av, (ii) avgöra om effekterna av Covid-19 (t.ex. myndighetsbeslut) förhindrar eller kraftigt försvårar den prestationen, (iii) utvärdera om detta kunnat förutses av avtalsparten, och (iv) utvärdera om avtalsparten kunnat och kan övervinna hindret eller mildra effekterna på något sätt.

En bedömning måste ske i det enskilda fallet, med beaktande av avtalsinnehåll, samtliga omständigheter i övrigt och utifrån respektive avtalsparts faktiska situation och förutsättningar. Först därefter kan man utröna vilka handlingsalternativ som står till buds.

Ta gärna kontakt med oss för att få juridisk rådgivning relevant för er situation, där vi tillsammans kan identifiera era handlingsalternativ för att hantera en svår situation med bästa resultat.

Kontakt